Torekovs Golfklubb – Den fula ankungen

Article written by Christopher Hansby Reis - PAR Magazine

21st August 2021

H.C. Andersens saga från 1840-talet om den fula ankungen som växer upp och blir en vacker svan har genom tiderna fått agera allegori för många förvandlingsprocesser. Kanske en något trött liknelse men i sin enkelhet beskriver den Torekovs resa helt perfekt. 

Från det att några eldsjälar tryckte ner några ansjovisburkar i marken kan klubben nu nära hundra år senare,  efter flytt av banan, tuffa krigsår, rykte om sig att vara en halvdan nybörjarbana i skuggan av den finare banan i Båstad och otaliga förvandlingar, stoltsera med en otroligt vacker spelplats och omgivning. 

Sedan slutet av 1800-talet har Torekov varit en plats för sommarturism. I början var det konstnärerna som lockades till det speciella ljuset kring havet och det skapades med tiden en hel konstnärskoloni som spenderade årets varmaste månader längs ortens steniga stränder. Kungligheter och dåtidens kändisar, främst från Stockholmsområdet, började få upp ögonen för platsen och det var det enkla livet i fiskebyn som lockade. I kontrast till Båstad och Mölle där festlivet frodades bjöd Torekov på lugn och ro och en chans att slippa det ständiga behovet att upprätthålla en bild av glamour. Man klev upp tidigt, tog på sig badrocken och begav sig ner till bryggan för ett morgondopp, en tradition som lever kvar än idag, och om personen bredvid dig råkade vara industrimagnat eller fiskare spelade ingen roll. 

En av alla sommargäster var Sune ”bandydoktorn” Almkvist. Sune var landslagsspelare i bandy och håller fortfarande med elva guldmedaljer rekordet för flest SM-guld i bandy. Utöver det var han läkare och spelade även landslagskamper i fotboll och deltog bland annat i Sveriges OS-lag i London 1908. Sune var även inbiten golfare och gick inte sällan runt med boll och klubba på heden söder om orten på sommaren och kryssade sig fram mellan komockor och stenar. I sommarsolen började därför en önskan om en golfbana ta form och tillsammans med familjerna Bohmansson, Brändström, Gemmel, Hultman, Lichtenstein, Lovén och Odelberg lyckades man 1925 få till en bana på nio hål. Torekows golfklubb, som banan först döptes till, var ett faktum. Sune och Gösta Bohmansson stakade ut banan och gruppens fruar sydde flaggor som vajade i vinden bredvid hålen som bestod av tomma ansjovisburkar. Greenerna klipptes med kökssax och hindren bestod mestadels av obefintliga fairways med stenar och en ofantlig mängd spillning från hästar och kor. Primitivt är väl ordet som bäst beskriver scenen. Dock verkade det inte bekymra spelarna nämnvärt – de spatserade glatt runt i knäkorta förmiddagsklänningar, halsband och gåborthatt för kvinnorna och vita byxor och halmhatt för herrarna. Medan föräldrarna spelade golf gick barnen och plockade sten och markägaren Carl Johansson och hans söner hjälpte till med att köra bort komockor. Till och med det första styrelseprotokollet var skrivet på vers som ett tecken på den uppsluppna stämningen. 

I början av 30-talet var det många sommargäster som drabbades hårt av Kreuger-kraschen och hade helt enkelt inte råd med Torekovsomrar längre, men redan ett par år senare sågs en ljusning i tillvaron och livet började återgå till forna års glansdagar. Klubben fick fler och fler medlemmar men med invigningen av Båstad Golfklubb 1930 var det många som istället lockades till den nya klubben och Torekows golfklubb fick rykte om sig att vara en ungdoms- och nybörjarbana. Många av de där ungdomarna växte dock upp och blev med tiden riktigt bra golfspelare. 

1937 sas klubbens arrende upp och den gamla banan fick överges och sökandet efter ny mark inleddes. Lyckligtvis fann man ett område strax norr om orten och där påbörjades det hårda arbetet med att förvandla marken till en golfbana. Redan två år senare var platsen spelbar även om det var under rätt enkla och också här primitiva former. Tävlingarna började ta fart igen och sommaren 1939 var tävlingsschemat hektiskt och framtiden för den nya banan såg ljus ut. 

Den 1 september 1939 invaderar dock Tyskland Polen och andra världskriget lamslår världen de kommande sex åren. Golfen får av förklarliga skäl en försvinnande tillvaro i hemskheterna som utspelar sig och för Torekov Golfklubbs del innebär det en bana som nästan faller i glömska, används som militärt övningsområde och hamnar mitt i Per Albin-linjen med skyttevärn som byggs upp kring banan i den händelse att tyskarna skulle försöka sig på en invasion av Sverige.

Att klubben överhuvudtaget överlevde berodde några enstaka eldsjälars önskan att hålla golfen vid liv och som gick in och stöttade med pengar. Åren efter kriget var banan i så dåligt skick att den knappt kunde tas för en golfbana, de flesta som spelade där var barn och fruarna till männen som spelade golf på den finare banan uppe i Båstad. Taggtråd som hade lämnats kvar efter krigsåren sattes upp kring greenerna för att hindra de fritt betande fåren som gick på området och som hjälpte till att hålla gräset någorlunda spelbart. Dock innebar 50-talet ett uppsving för Torekov som åter började befolkas av sommargäster och nu hyrde de inte längre bara stugor utan köpte även själva mark och hus och kombinerat med en mer än fördubbling av landets golfare märktes även detta av på golfbanan. Fler medlemmar betydde bättre ekonomi vilket i sin tur innebar bättre skötsel av banan och möjlighet till bättre maskiner. Till och med tävlingarna började dra igång igen på allvar. 

De goda åren fortsatte och till slut blev banan för liten för den stora mängden spelare som drogs till banan vilket födde idén om en 18-hålsbana. Tack vare ett stort byggföretag som hade införskaffat stora markområden runt banan blev idén till verklighet. Företaget ville, som försäljningsargument, erbjuda sina framtida husköpare ett medlemskap i klubben men då banan var för liten för ytterligare medlemmar föreslogs att om byggföretaget kunde tänka sig att köpa mer mark så banan kunde byggas ut skulle fler medlemmar inte vara några problem. Plats för 200 medlemmar garanterades och 1974 invigdes de 18 hålen. Men trots de nya 18 hålen fanns där fortfarande missnöje, banan spelades för kort, scorerna var för låga och det bjöds aldrig på någon riktig utmaning.

 Grannbonden Jan Green odlade vid tiden potatis och tjänade gott på sina berömda knölar när han blev kontaktad av klubben med en önskan att överta delar av hans mark. Jan som även han var golfare slets mellan tanken på en bättre bana och höga vinster från odlingen men han gav till slut vika för spelet. Vintern 1985 sattes återigen spaden i marken och drygt 60 år efter att Sune och hans vänner började leka med tanken på en golfbana vid havet stod där nu en fullskalig bana värd namnet. 

När jag ger mig av tidigt på morgonen är det fortfarande kolsvart och septemberdimman ligger tät och tjock så fort jag kommer ut ur stan, den följer mig hela vägen upp till avfarten mot Bjärehalvön och när jag som första bil svänger in på parkeringen börjar morgonljuset långsamt avteckna maskinhallens byggnad intill. Det är vindstilla och tyst sånär som på några banarbetare – eller, det blåser åtminstone inte halv storm vilket jag efter sex år i Skåne har lärt mig är det samma som vindstilla. 

Jag letar mig ut på banan och det första som slår mig är hur naturlig och självklar banans utformning känns, som att den har legat exakt där sedan dag ett och därefter bara förfinats och förbättras. Till och med sista hålets helt nybyggda green ser ut att ha legat där i ett sekel. Linkskaraktären är påtaglig och överallt sticker det upp små envisa enbuskage som har formats av vinden och många av hålen ramas in av gamla stenmurar som varsamt har tagits fram under årens lopp. Allt från de torvade bunkrarna till de handmålade skyltarna, från havet och till fåren som betar nere vid strandkanten ger banan ett lågmält och inbjudande intryck, som att golfen nästan hamnar lite i andra hand. 

När jag senare under dagen pratar med banchefen Henrik pratar han stolt om de sista hålen och hur de har jobbat mycket med att knyta ihop greenområden och tees så de på sant linksmanér går ihop och bildar ett enda stort böljande landskap med kullar och sänkor. Att skapa en bana som känns så självklart integrerad i omgivningen upplever jag som en stor bedrift, särskilt när man tar banans brokiga bakgrund i beaktning. 

 

Jag frågar klubbchefen Caisa Reis om banan äntligen har hittat hem nu?

– Jag tycker det, vi har en väldigt tydlig plan med hur vi vill att banan ska vara nu. Historiskt har man kanske lite beroende på hur det har sett ut i sammansättningen i bankommittén, styrelsen och klubbledningen kanske sökt, känt efter och provat sig fram men nu är vi jättetydliga, vi är en linksbana och det är där vi ska vara och det är det vi ska jobba med framåt. Förut kanske man försökte anpassa lite där och lite där för att tillgodose en så stor del som möjligt. Men nu är vi links och i hänseendet är vi, anser jag, topp fem i Sverige, kanske ännu bättre. 

Kanske är det lättare att se en annan helhet nu än för 50–60 år sedan?

– Det tror jag absolut. Henrik Gustavsson som är vår head greenkeeper och Micke Kullenberg som var vår förra var de i gänget som tog vår bana från en gärdsgårdsbana och höjde nivån avsevärt. Sen har vi som kommit efter fortsatt att bygga på det och förbättrat och förfinat den visionen ännu mer. Sen vi väl beslutade att bli en linksbana blev också många beslut enklare att ta och vissa saker blir också enklare att inte fokusera på. Med det läget och med det underlaget vi har så var det en självklarhet att fokusera på att vara en av de bästa linksbanorna istället för att bara vara en bana bland alla andra utan en tydlig profil.

 

– När de började rensa här innan jag hade börjat jobba på klubben var det inte bara att gå ut och såga ner några enstaka björkar, det var en lång process, inte minst att få medlemmarna att förstå tänket bakom men nu när allt är på plats får vi in mycket positiv feedback från alla håll. Bara du har en bra dialog löser sig det mesta.

Henrik och klubbens nya tränare Alexandra Lennartsson gör oss sällskap och jag frågar var de största förändringarna på banan syns i arbetet med att ta fram linkskaraktären.

Henrik svarar:

– Vi har fällt jättemånga träd, det är det enskilt största. På hål tre var det jättemånga björkar, som en vägg, du såg inte ens havet och där är inte ett enda träd kvar idag. Sen tog vi även fram stenmuren bakom greenen. Stormen Gudrun tog många träd år 2005 men stora delar av skogen stod kvar och där har vi kämpat med att rensa bort nästan allting. Många som kommer tillbaka och inte har spelat banan på många år blir förvånade och säger ”oj, vad öppet här är”. Alla lövträd är borta men vi låter enbuskar och sly vara kvar. 

Muren bakom sjunde hålet, har den varit där från början? Henrik:

– Ja det är inmutningarna från de gamla gårdarna, de har alltid varit där och dem får vi inte röra. 

Caisa:

– De är naturskyddade så det är nästan så att vi måste ha tillstånd för att ens gå nära dem, haha… Det är mycket på den här banan som vi inte får lov att flytta på eller röra men det är samtidigt lite häftigt, en del av charmen. 

Henrik:

– Det är som muren vi har byggt precis utanför klubbhuset, efter sex år får vi inte lov att flytta på den, då räknas den som en fast installation, då får vi söka tillstånd för att ta bort den, så här är lite knix och trix. 

Ni får ett ord att beskriva Torekov med, vad blir det?

Caisa: –

Links! Det var svårt, det finns så många ord men det är väl miljö då, om jag bara ska ta ett enda ord. 

Henrik:

– Nästan alla som kommer hit tycker att det blåser så mycket. Jag har aldrig varit någon annanstans än här så jag märker det inte ens. Jag vet inte om det beskriver… 

Caisa ler retsamt:

– Nu var det ju ett ord du skulle välja!  

Henrik:

– Ja… Men links då, det innefattar väl vind. 

Alexandra är tyst en kort stund:

 – Magiskt! 

 Hur vill ni att Torekov ska uppfattas som klubb?

Caisa:

– Vi vill att alla ska känna sig välkomna, att det ska vara en inkluderande klubb och att klubbhusområdet inte bara ska vara en mötesplats för golfare. Vi har cykelleder, fotgängare och vi har ju även människor som bor här året runt som både spelar golf men som också inte spelar golf och vi vill att de ska känna sig välkomna att komma hit och hänga och ha det trevligt de också. Och med ombyggnationen av klubbhuset tycker jag att den resan har börjat bra och nu ska vi fortsätta med den. Det är nu när hösten och vintern kommer som vi får jobba mer aktivt med den biten. 

– I sommar har vi haft yoga här två gånger i veckan på ovanvåningen och varenda pass har varit fullbokat så vi försöker tänka mer än golf och mer aktivitet. Sen ska restaurangen vara öppen nästan året om, vi vill få det så levande som möjligt, så mycket det går.

 Alexandra, du är rätt ny i din roll här, vad var ditt första intryck av klubben?

- Det är en väldigt familjär känsla här på klubben, man ser ofta samma ansikten och alla är väldigt trevliga och jag har verkligen fått ett jättefint bemötande och alla jobbar som ett team. Och att titta ut över havet varje dag från sin arbetsplats är ju inte jättedumt det heller, haha! 

Vad skulle ni säga är det bästa med Torekovs Golfklubb?

– Med det här?!

säger Caisa, gestikulerar stort och ler.

Det är en fantastisk miljö att jobba i, det är roligt varje dag man går hit och ingen dag är lik den andra, vi har så mycket positivt som händer på den här klubben nu och miljön… det är helt obeskrivligt, jag kan inte se mig mätt på det.  

Henrik:

– Jag brukar säga att jag har tre barn, två där hemma och ett här. Jag har varit här i sexton år och det har blivit mer en livsstil. Jag säger att jag går till jobbet men…

Caisa:

– Det är ju väldigt mycket hjärta i allting, det är inte bara ett jobb. 

Henrik:

– När det är problem och vädrets makter som man inte rår över rasar blir man orolig och grämer sig och undrar hur det ska gå, det är dithän vi har kommit, jag ser det inte riktigt som ett jobb utan mer som en livsstil. 

Stämmer det för alla anställda?

Caisa:

– Ja det tycker jag nog, det är ingen av oss som bara stänger dörren och lämnar banan när vi går och tänker att det får bli som det blir. Det slår mig också nu när jag tänker på det, att vi driver allt förutom krogen i egen regi idag och det gör också att vi tajtar ihop det och ser allt mer som en helhet. 

Henrik:

– Ja, vi gör allt tillsammans. 

Läser man statistiken från golfsverige är ni, sett till era medlemmar landets mest jämställda golfklubb, varför har ni lyckats bättre än andra klubbar?

– Jag tror det beror på flera parametrar, dels har vi alltid haft en väldigt stark damkommitté på ett positivt sätt som har fått med en stor del damer och varit väldigt aktiva. En annan del tror jag är för att många av våra medlemmar är familjer som har sommarhus här och då vill du att hela familjen ska vara med i aktiviteten. Sen i nästa steg har klubben lyckats behålla dem och fått dem att tycka att det har varit positivt att vara med. Och så är det roligt ur det perspektivet att jag är klubbchef, det är klubbens första kvinnliga klubbchef och så har vi anställt Alexandra som vår tränare, det finns inte så många kvinnliga tränare i Sverige idag. 

Tror ni att det ligger ett värde i att ni har en kvinnlig VD och instruktör, för att locka till sig fler tjejer till klubben?

– Det är inget vi basunerar ut, som ”titta på oss”, men i det tysta tror jag det blir positiva signaler,

säger Caisa.

– Det man kan utvärdera direkt är Alexandra som dels är ny och ännu inte har någon historia här och ser på klubben med nya ögon, det är ju jättepositivt i sig, det är det alltid. Det hon bland annat har lyckats med är att få kvinnor att testa nya klubbor och får med sig dem på våra demodagar vilket de aldrig har gjort innan, hon når dem på ett helt annat sätt. Och nu senast har vi haft temadagar för enbart tjejer, för inte sällan ställer sig tyvärr tjejerna i bakgrunden medan männen tar lite mer plats när det är custom fit-dagar eller när det är teknikträning. Då har vi teknikträningsdagar enbart för tjejer. Så ur den aspekten tror jag absolut att det bara är en fördel.

 

– Hon pushar tjejerna och det där har spridit sig mer och mer så fler vågar testa på. Tills slut blir det några stycken som säger ”kom med, det är jättekul att testa nya klubbor” – börjar några så följer andra efter.

 

Alexandra fyller i:

– Det här gäller så klart inte alla men jag har under sommaren märkt att det har kommit tjejer till träning som har sagt att de inte vill träna med något annat än en kvinnlig instruktör. De kan vara mängder av olika orsaker, kanske sättet jag är på eller hur jag pratar med dem, inte för att det egentligen ska spela någon roll men vissa har känt sig mer bekväma med en kvinnlig instruktör. Sen i det stora vet jag inte om jag och Caisa har en avgörande roll när man väljer att bli medlem i klubben, men jag märker i alla fall skillnad när det kommer till träningsbiten.

Utan att ha besökt Torekovs Golfklubb tidigare är trots det svårt att undgå den nytändning som klubben verkar ha fått i och med deras nya klubbhus där de har kunnat samla nästan alla under ett och samma tak. Oavsett vem man pratar med lyser en stolthet och glädje fram, att man har lyckats förvalta ett hundra år gammalt arv och byggt vidare, byggt nytt och gjort det på sina egna premisser. Oavsett om det handlar om ett hus, banan i sig eller de anställda. 

Om man ser till klubbhus på äldre klubbar, inte minst utomlands, är det en väldigt mansdominerad miljö, har ni aktivt och strategiskt jobbat för att det nya klubbhuset ska kännas så inkluderande som möjligt?

Caisa:

– Att det skulle bli välkomnande och att alla ska känna sig lika välkomna? Absolut har det varit en del i det och det har varit en självklarhet från dag ett, skulle jag säga. Vi är ju en klubb med mycket historia och vissa saker har nu i och med det här förändringsarbetet även förändrat lite i medlemsstrukturen och det kanske också är bra ibland att man får in lite nytt flöde.

På vilket sätt har det förändrats?

Caisa:

– Ombyggnationen har varit en lång resa under flera år, och när det väl röstades igenom på det sista årsmötet var det över 800 medlemmar som var med och röstade vilket ju tyder på ett otroligt stort engagemang i klubben, men det var också en del medlemmar som kände att de vill inte vara med på det här tåget och valde att lämna klubben. Det har dock i sin tur inneburit att vi har kunnat ta in lite nya medlemmar som har stått i kö under flera år, så även om det så klart var jätttråkigt att förlora de gamla medlemmarna är det, tror jag, i grunden positivt med förändrin

g.  

 Ni stoltserar med havsutsikt från varje hål – utöver det, vad skulle ni säga är det bästa med banan?

Henrik:

– Att den är spelbar nästan hela tiden. Den tål väldigt mycket regn och är väldigt torr. Vi märker att banor runtomkring oss stänger när det regnar mycket men vi har en spelbarhet som är tillgänglig i stort sett året runt, det är sällan vi stänger. Så havsutsikt och spelbarhet skulle jag säga. 

Alexandra:

– Beroende på att vädret skiftar så ofta är det en helt ny bana varje gång du går ut och spelar och den kan vara väldigt utmanande i vinden. Sen med tanke på att den har linkskaraktär tycker jag greenområdena är kluriga, det går inte att slå upp bollen ända fram till flaggan för greenerna är så hårda. Även om jag har nu har spelat runt femton rundor här har jag fortfarande svårt att få in i huvudet att jag måste rulla fram bollen till hålet, haha!

Caisa:

– Den höga kvaliteten tycker jag. 

Henrik:

– Ja, för att det är så torrt, det är många som spelar med vita skor och byxor även på vinterhalvåret där du ser spelare på andra banor vid den tiden på året gå med lera upp till knäna. 

Caisa:

– Det var en påsk när det var årsmöte samma dag som ordförandens fru åkte förbi en av våra grannklubbar som ligger lite högre upp här och hos dem låg snön, hon tog en bild på det och när hon sen kom ner hit var det som det är idag, strålande sol och grönt gräs.  

Jag spelade med er före detta ordförande tidigare idag och han berättade om när han var liten och spelade golf här på förmiddagen och åkte upp och åkte skidor i Båstad på eftermiddagen. 

Henrik:

– Det gör vi med barnen! De har ingen aning om att man kan spela golf där, de tror att Båstad bara är en pulkabacke, haha! 

Torekovs Golfklubb har genomgått många stålbad och förändringar under åren men det som har löpt som en röd tråd genom alla svårigheter och framgångar är engagemanget, entusiasmen och kärleken till golfen. Utan den hade norra Torekov idag förmodligen varit känt för sina goda potatisar odlade av Jan Greens släktingar, istället för linksgolf. Den fula ankungen har hittat hem. Och vilket hem det är sen.  

 Caisa avslutar med att berätta att när hon numera ska åka hem tar det tre gånger så lång tid att ta sig ut till bilen. 

– Det är så många att prata med på vägen ut och det är så himla roligt, det var precis så här vi ville att det skulle bli, en mötesplats för alla!

 Christopher Hansby Reis  Art Director Hansby Reis Communication AB +46 (0) 702 02 47 30

Denna artikelt är från tidningen PAR Magazine. PAR Magazine website